Mina tunga år

Jag var nyss tretton år fyllda när jag gick till skolsköterskan för en hälsokontroll i högstadiet. Jag var en ung kille med massor av livsglädje, älskade att leka med mina vänner och hade inte lagt någon som helst värdering i hur jag såg ut. Besöket hos min skolsköterska mynnade ut i att jag behövde tappa ett par kilon för jag enligt kurvan som hon jämförde min vikt och längd med inte stämde överens med protokollet. Låt mig då återigen nämna att jag var endast tretton år och puberteten hade knappast börjat.

Utan någon som helst kontakt med mina anhöriga så blev jag tillsagd att varje måndag kommer jag bli kallad från lektioner för att besöka det där kalla och nästan obehagliga rummet längst in i lärarkorridoren för att väga mig. Hur mycket hade jag lyckats gå ner föregående veckan? Skulle det vara en bravur eller ett nedslag?

Det började som en mild viktnedgång och för varje gram som jag gått ner fick jag hejarop och uppmaningen att fortsätta som jag gör. Jag började förknippa viktnedgång kombinerat med en ständig hunger med beröm från omgivningen. Redan här började det hela spela ett spratt med min psykiska hälsa. Jag började ramla in i tankarna ’’vad skulle hända om jag skippade ett mål och kanske bara åt två om dagen? Skulle jag då gå ner i vikt snabbare?’’, sagt och gjort, det började jag med. Inte nog med det så började jag som trettonåring att utveckla avvikande beteendemönster för att inte hamna i sociala sammanhang där maten var i fokus. Om man skulle åka iväg med vänner på någon liten resa, då var man ju tvungen att äta tillsammans. Om man skulle iväg på en middag med släkten, då var man ju tvungen att äta tillsammans. Hur skulle jag då kunna komma undan? Det var då jag började utveckla bulimi. Då kunde jag ju äta för att utåt sett inte behöva förklara mig men samtidigt framhäva egna kräkningar för att lika snabbt kunna bli av med det som jag valt att förtära. Här och då började ett ont mönster utvecklas som fortsatte även när jag var på hemmaplan. Jag besökte närmsta toalett och satte oftast på duschen för att det rinnande vattnet skulle döva ljudet från mina uppkastningar. Jag utvecklade anorexi och bulimi.

1177 beskriver anorexi följande: Anorexi är en form ätstörning som innebär att du äter så lite att du svälter dig själv. Sjukdomen börjar oftast med att du går ned mycket i vikt under kort tid. Du kan få anorexi oavsett kön och ålder, men det är vanligast att bli sjuk i tonåren.

Anorexi brukar synas utanpå kroppen, till skillnad från andra ätstörningar som bulimi. Ofta är det människor runt omkring dig som reagerar först. Reaktionerna kan sedan bli starkare ju mer du minskar i vikt.

Det är vanligt att du som har anorexi inte delar omgivningens oro för din vikt. Istället blir du fokuserad på att minska i vikt och ha kontroll din kropp. Detta kan kännas livsviktigt.

1177 beskriver bulimi följande: Bulimi är en vanlig form av ätstörning. Du kan få bulimi oavsett kön och ålder. Till skillnad från anorexi märks bulimi inte lika tydligt för personer omkring dig eftersom vikten ofta inte påverkas så det syns.

Bulimi har mycket gemensamt med ätstörningen anorexi. Ibland kan du utveckla bulimi efter att tidigare ha haft anorexi. Du kan också ha en form av anorexi som innebär att du både svälter dig och har bulimi samtidigt. Det kan skada din kropp allvarligt.

Med tiden blev allting värre och jag började motionera flera timmar om dagen utan att tillföra någon som helst näring till min kropp. I bästa fall några knäckemackor eller ett paket halstabletter som var laxeringsdrivande. Jag kommer så tydligt ihåg hur jag började utmana mig själv, likt en tävling, hur många dagar det kunde gå innan jag behövde äta. Under en kemilektion blev vi ombedda att resa på oss för att bli indelade i små grupper, då hade det gått fem dagar sedan jag sist ätit. Intill väggen med resten av klassen tryckte vi oss för att invänta vilka vi skulle få sätta oss med. Då svartnade det för mig och mer än så minns jag inte. Det var inte den sista gången något sådant hände.

Livet blev lite som en tävling där det ultimata priset var att komma undan med att äta. Om det inte var för att jag låtsades sova så kunde jag säga till mina vänner att ’’om mina föräldrar undrar så har jag ätit hemma hos dig’’. Istället var jag och tränade. De olika undanflykterna och ursäkterna avlöste varandra.

När jag tänker tillbaka på tiden som sjuk är det väldigt lite som jag kommer ihåg om jag inte verkligen anstränger mig för att minnas. Det är lite som att kroppen har valt att stänga av och glömma det som varit – för att kunna ta sig vidare. Det är mycket som jag får återberättat för mig i efterhand. En sådan sak som jag fått återberättat för mig är att min far på nätterna gick in och kände på min beniga kropp om jag andades. Hur min mor pratade med sin syster att de upptäckt spår av matrester. Samtidigt som jag var uppslukad av min egen sjukdom blev också människor i min närhet påverkade av mina olika beteenden.

Tillsammans med min familj, motvilligt från min sida, sökte vi hjälp från dietister och psykologer och kuratorer. Allt för att kunna påbörja en resa mot ett tillfrisknande. Likt tidigare blev det istället en tävling för mig. Varje gång vi kom tillbaka till kliniken skulle jag visa de att jag fortfarande kunde gå ner i vikt trots de förändringar i min kost och träning som de gjort. För mig var det otroligt vackert att tydligt se nyckelbenen, revbenen och höftbenen. Min kropp blev likt en skulptur som jag försökte forma.

Vändningspunkten kom efter ett samtal med min familj, som jag av respekt inte kommer att gå in på, där det uttrycktes med stor sorg och frustration att mina olika beteenden tärde på även de. Jag minns hur det blev så oerhört påtagligt att det inte endast påverkade mig, utan alla i min närhet. Sanningen var ju att jag också var oerhört utmattad och trött på att mitt liv styrdes av repetitiva tvångsbeteenden. I efterhand förstår jag ju att det inte var ett liv. Jag levde ju inte – utan existerade bara.

Tillfrisknandet tror jag var och framförallt är fortfarande en längre resa än vad jag själv vågar erkänna. Mängder av bakslag och ångest. Idag är jag ’’frisk’’ i den aspekten att jag inte längre har den kroppstyp som kännetecknar en anorektiker. Jag äter och motionerar som många skulle beskriva likt en ’’normal människa’’, dvs. att det finns en balans. Men det finns mycket som följt med mig sedan åren som sjuk.

Jag är känslig på ett annat sätt än tidigare, emotionellt som fysiskt. Känner mig väldigt lätt dränerad på energi och kan gå in i mig själv. Jag känner in allting i min omgivning och försöker förhålla mig till de olika intrycken. Jag har ingen som helst längtan efter att göra storslagna avtryck i tiden vi lever utan snarare göra betydelsefulla avtryck för mig själv. Min kärlek för heminredning och gjort att jag blivit vad människor kallar offentlig. Över en miljon människor ser det jag gör, varje vecka. Det är för mig ofattbart när jag möts av siffran men i verkliga fall är jag som vem som helst. Jag skulle säga att jag är väldigt blyg till min så kallade ’’framgång’’. Jag har blivit, om jag får säga det själv, väldigt omtänksam mot de människor i min omgivning som jag håller kärt för att visa att jag finns där för de. Men jag har också blivit väldigt ängslig kring vad folk tycker om mig. Jag vill inte vara för på. Jag är rädd för att uppfattas som irriterande eller klängig. Jag säger oftast bara en tanke eller idé en gång. Om personen som får den till sig och inte lägger någon vikt vid det, då släpper jag den tanken där och då. Då tolkar jag det som om det inte var intressant nog. Konstigt ändå.

Jag tänker på alla de som gått förlorade i kampen mot dessa hemska sjukdomar och vilken tur jag har som idag finns till. Jag har blivit väldigt ödmjuk mot livet och allt som kommer med det. En väldigt tydlig sak som hänt sedan mina år som sjuk är att jag blivit väldigt snäll mot mig själv och mitt mående. Jag brukar förklara det som att jag ’’respekterar min dagsform’’. Dagsform för mig betyder att jag varje dag känner in min psykiska och fysiska hälsa. Hur mår jag? Hur mycket energi har jag? Finns det saker jag kan göra en annan dag för att idag finna tid för mig själv? Dessa tankar är jag dessutom väldigt öppen med mot min omgivning. Om folk ’’förstår mig’’, då är det också enklare att ’’hantera mig’’. Jag tror på att kommunikation i alla olika avseenden är nyckeln till framgång.

Sanningen är att jag vill leva ett liv där jag är nära de jag älskar både emotionellt och fysiskt. Få möjligheten att finnas där för varandra och gå igenom livet tillsammans, vad det än innebär. Under så många år hade jag ett egocentriskt fokus på mig själv och mina diverse beteende som gjorde att mina tonår gick förlorade. Det vill jag ta igen – nu och för all framtid. Le, älska, skratta, gråta, upptäcka och förundras över livet. Det vill jag göra.

Till dig som mår dåligt, våga öppna upp och bjud in människor, även hur svårt det än må vara. Du behöver stöd och hjälp. Du förtjänar det. Vi är många som lider av psykisk ohälsa och allt för många går förlorade. Du förtjänar att få leva.

Till dig som anhörig, våga lyssna på den som mår dåligt, oavsett hur ont det gör att få höra den sjukas sanning. Vi har alla rätt till att känna det vi känner. Förminska inte. Förlöjliga inte. Visa att du finns där och erbjud din hjälp, gång på gång. En dag kanske människan känner sig redo att ta emot din hjälp. Då kan du rädda liv.

 ’’If you see somebody that’s hurting, don’t look away. And if you’re hurting, even though it might be hard, try to find that bravery within yourself to dive deep and go tell somebody.”

Kram.